Stenen är i rullning....

Nu börjar det hända saker, eller det har väl egentligen redan hänt. Vi fick lägenheten såld väldigt snabbt. Vi hade en visning på tisdagen, fick bud på onsdagen och papperna var skrivna på torsdagskvällen. Gissa om vi var lyckliga?! Det var bara ett MEN... vi skulle flytta ut knappt två veckor senare.

 

Vi hyr nu en liten 2:a i andrahand. Trångt men mysigt och jag är oändligt tacksam att vi får hyra denna lägenheten!

 

Nu kan jag koncentrera mig på nya huset och heminredning. Jag slipper tänka tanken att vi står med dubbla bostäder i december. I Decmber lämnar vi allt detta bakom oss och flyttar in i vårt fina hus, vår framtid!

 

Jag längtar så tills jag får fota vår fina hus, göra moodboards och lägga in all inspiration här. Men det får vänta lite till. Men det är mycket tankar och funderingar om hur vi vill ha allt. Vi pratar mycket heminredning jag och A och vi börjar få en bild av hur vi vill att vårt hus ska se ut och vilken känsa det skall förmedla.

 

Förra veckan var vi och hälsade på i huset som skall bli vårt. Tilda var med för första gången och fick titta in i rummet som ska bli hennes. Det kändes så rätt! Jag var lite nervös när vi åkte dit. Jag har bara varit med på visningen i ca 20 minuter sen tog vi beslutet och köpte huset. A fick vara med när det var besiktning av huset men då kunde jag inte komma ifrån jobb. Min tanke när vi åkte mot byn var om det inte kändes lika fint, om det skulle kännas mindre, mer slitet eller på något sätt annorlunda. Men det kändes bara så rätt, det känns som hemma, så fint och jag har aldrig längtat mer till vintern än vad jag gör  just nu. Fredagen den 13:e december måste vara en lyckans dag!

Blondinbella - Isabella Löwengrip

Bloggen Blondinbella skapades 2005 av Isabella Löwengrip som då var 14 år. Karaktären Blondinbella skiljde sig avsevärt från den riktiga Isabella. Den påhittade karaktären eller om man vill kalla det identiteten var en ung blond tjej, tuff och cool med skinn på näsan. Hon festade loss runt Stureplan, umgicks i de inre kretsarna, shoppade och var med i MUF (moderaterna ungdomsförbund). Isabella själv var en ung tjej, på väg mot vuxenvärlden, mobbad i skolan och orolig att hon aldrig skulle få kyssa någon kille. Isabella var medlem i MUF och behövde någonstans hon kunde nå ut med sitt budskap. Hon ville nå ut med sitt budskap genom att provocera, som så många andra bloggar. Men frågan är; visste Isabella vad hon gav sig in i när hon som 14 åring startade upp sin blogg? Visste hon hur mycket detta skulle påverka hennes liv, både positivt och negativt? Det är otroligt lätt att starta en blogg. Reglerna står oftast inte på svenska och det är väldigt lätt att godkänna kraven utan att ha läst igenom och förstått innebörden (Lindqvist och Torslund 2011). Borde det inte vara åldersgräns på att starta en blogg och på att utlämna sig själv, så som det faktiskt händer att unga tjejer och killar gör i bloggar. Det handlar om ansvar (Lindqvist och Torslund 2011). Men var går gränser för ansvar? Är en 14 åring mogen nog att ta ansvar? Att tänka på alla eventuella konsekvenser. Fler vuxna behövs på de arenor där ungdomar spenderar sin fritid (Lindqvist och Torslund 2011). Då kanske ungdomar och vuxna kan hjälpas åt att ta ansvar? De vuxna kan ta ansvar för att förklara vad det innebär att skapa en blogg, att utlämna så mycket om sig själv, hjälpa till att läsa regler och även sätta upp regler för den i detta fallet minderåriga användaren.

Idag är Isabella en entreprenör, har startat upp och äger olika aktiebolag bl.a. Spotlife som är en portal för olika bloggar. Hon har även statat tidningen Ego Boost som hon sålde tidigare i höst (2011). Hon driver fortfarande bloggen Blondinbella, dock inte på samma provocerande sätt som tidigare. Idag handlar bloggen om hennes liv som sambo, stundande bröllop, heminredning och deras hundvalp. Isabella framställer idag sig själv som en tjej med skinn på näsan, hon påstås inte ta åt sig av de negativa och elaka kommentarerna och hon går emot dagens skönhets och kvinnoideal. Hon förespråkar att alla är vackra som dom är. I dagens samhälle är det väldigt lätt att framförallt kvinnor blir objektifierade, det har blivit till ett villkor för den kvinnliga existensen (Hällgren 2010). Jag tycker det är fantastiskt att en ung kvinna vågar gå emot detta och sprida ut sitt budskap på en publik arena där många andra unga kvinnor kan ta del av detta och förhoppningsvis ta åt sig av det. Vi kan även läsa om olika samhällsdebatter, problem, naturkatastrofer osv. Men även vid samhällsfrågor lyfter hon fram sig själv och belyser vad hon gör för att hjälpa till. Men det är väl också det en blogg handlar om. Att kommunicera om sig själv(Frisén 2011).

Från början var bloggen en flykt från verkligheten, ett sätt att få drömma, men också att sätta upp mål för vad Isabella ville med sitt liv. Kanske en förhoppning om att träffa likasinnade på internet? Med dagens moderna informationsteknologi är det möjligt för ungdomar att interagera med varandra med påhittade identiteter, en identitet som endast finns på internet (Frisén 2011). I detta fallet blir interaktionen möjlig då Isabella snabbt får många läsare till sin blogg som ger respons tillbaka genom olika kommentarer. Men det är inte bara positivt med att få många kommentarer. Det talas mycket om nätmobbing, rykten som sprids, bloggare som sprider osanning om varandra (Lindqvist och Torslund 2011). Det är absolut inte bara positiva kommentarer som  går att läsa hos Blondinbella. Räknas inte detta också som nätmobbing? Och hur påverkar detta egentligen Isabella?

Kan det vara så att Isabella vuxit in i sin "roll" och blivit Blondinbella? Identitet kan förstås som en persons uppfattning om vem en person är eller vill vara (Hällgren 2010). Isabella skapade en tjej som hon tyckte var cool, en tjej med skinn på näsan som kom lång i livet. Idag har hon blivit den tjejen. Men min tanke blir genast, vad har hon missat på vägen? Hade hon blivit någon annan utan bloggen? Eller har vi alla en påhittad karaktär inom oss som vi strävar efter att efterlikna? När det kommer till att skapa sin identitet är förhållandet mellan sig själv och ens omgivning väldigt viktigt (Hällgren 2011). Kan det då vara så att det var väldigt viktigt för Isabella hur andra såg på henne? Hon hade redan en klar bild av hur och vem hon ville vara, hennes uppgift blev att bevisa för omvärlden att det var den tjej hon egentligen var.

Bloggens inverkad på identiteten eller identitetsskapandet kan uppfattas som både positivt och negativt(Hällgren 2010). Isabella har fått möjligheten att arbeta med det hon tycker är allra roligast. När hon startar nya projekt kommer hon långt med sitt redan etablerade produkt namn.

Isabellas önskad om att stärka andra unga tjejer och få dem att skapa en stark identitet anser jag vara lite tvetydig. Å ena sidan går hon ut med bilder på sig själv utan smink där hon visar upp sin acne. Detta för att visa att det inte är något fel och att alla kan drabbas. Men å andra sidan berättar hon också om vilka dyra krämer och hudterapeuter som behövs för att åtgärda problemet. Vilket de flesta unga tjejer inte har råd med.

Efter att ha studerat ett antal unga tjejers bloggar anser jag ändå att Blondinbella är en sund tjej som går sin egen väg. Jämfört med många andra unga tjejer vars bloggar fylls av bantningstips och bilder från den senaste festen. Om jag som mamma till en tonårsdotter fick tipsa om en blogg skulle det trotts allt bli Blondinbella. Jag ser henne som en bra förebild för unga tjejer i deras skapande av sin egen identitet.

Referenser

Hällgren, Camilla (2012) Gendered Other - Hidden Girl,

Lindqvist Johnny och Torslund Ewa (2011) Unga och Internet.

Frisen, Ann och Hwang, Philip (2011) Ungdomar och identitet.

Funderar fram och tillbaka

Satt för några kvällarn sedan och pratade med en god vänn, som också bloggar. Hon bloggar mycket flitigare än vad jag gör. Men vi kom fam till att bloggen är mycket för ens egen skull. En slags dagbok där man kan gå tillbaka och minnas och inte mins se alla fina foto.
*
Jag funderar fram och tillbaka på om jag skall ta upp bloggandet igen, men denna gången helt och hållet för MIN SKULL!
Givetvis är ni en del som kommer att få följa bloggen ändå, men inte alla, jag vill veta vem som läser! Barnen blir större och dom har inte sagt ja till att vara med i min blogg, men om jag inte bloggar om barnen, vad ska jag då blogga om? Det är ju dom som är mitt liv! Det är ju dom jag vill sitta och läsa om, se bilder på och minnas tillbaka.
*
Jag får ta mig en riktig funderare på detta och återkomma!
*
Och om jag återkommer så är det för min skull...!

Här var det tomt!

Regnet öser ner utanför fönstret. Tilda skråla MANBOY med en hes och tjock röst. Tösen har feber och ont i halsen. Får inte tag på någon läkartid. Får blir kvällsjouren, suck.
***
Påsken har varit förkyld, hela familjen har varit däckad. Så himla trist. Det började med Noah som insjuknae med feber och förkylning redan i torsdags och sen har det bara rullat på och vi har blivit sjuka en efter en...
***
Jag drg nitlotten och fick vabba idag. Inte skoj att missa en massa i skolan. Men Andy har varit föräldraledig i drygt tre månader och hade en massa viktigt inplanerat idag, hans första dag!
Nu ska Tilda och jag slänga oss på soffan och mysa med en film och vaniljbullar!

Jag har stått i köket konstant hela dagen. Bakat, bakat och bakat lite till...gjort godispåsar, gjort figurer till ödelsedagstårtan, gjort dumlefluff till tåårtan och massa annat.
*
Nu har jag äntligen parkerat baken bredvid maken i soffan. Jag är helt slut!
*
Jag fick förresten hem nya mattan till vardagsrummet idag. Blev så himla fint och den gamla mattan åkte in på Noahs rum, det blev också toppen! Bilder får komma i morgon. Nu ska jag bara slappa!

När NOAH kom till världen!

Berättelsen om när Noah kom till världen har
påbörjats många, många gånger. NU är verkligen min tanke att äntligen få den
färdig. Här kommer den. Ganska lång, men helt underbar för mig att ha i
framtiden, kunna läsa och tänka tillbaka till en helt fantastisk dag!
***
Graviditeten med Noah gick knappt att jämföra
med graviditeten då jag väntade Tilda. Visst mådde jag minst lika illa i början
och kräktes minst lika mycket. men det gick även betydligt fortare. Jag blev så
mycket större denna gången. Gick bara upp 6 kilo med Tilda och nästan 18 kilo
denna graviditeten.
***
Redan innan jag blev gravid andra gången
började jag oroa mig för en eventuell förlossning. Jag hade en jättefin
förlossning med Tilda så jag kan egentligen inte säga direkt varför jag var
rädd. Men jag var rädd för smärtan, rädd för att tappa kontrollen och låta
smärtan ta över, rädd för att Andy skulle tycka det var jättejobbigt att än en
gång se sin älskade ha outhärdligt ont utan att kunna göra något för att påverka
det.
***
Redan väldigt tidigt i graviditeten (eller
snarare redan INNAN jag blev gravid) bestämdes det att vår gemensamma vän Malin
skulle vara med när vårt andra ban kom till världen. Malin var eld och lågor
över att få vara med och Andy och jag var väldigt nöjda med vårt beslut. Vi gick
igenom i detalj hur vi ville ha det och Malin tog kontroll över det mesta. Nu
kunde jag fokusera på att bara vara gravid och lämna resten till henne. En
otrolig trygghet för mig. Och givetvis för Andy också.
***
Jag kände mig mycket tyngre och tröttare på
slutet denna gången. men det hade kanske med 18-kilos vikt uppgång, många tentor
som skulle avslutas innan bebisen skulle komma och en busig 2½-åring att
göra.
Jag var beräknad till den 21 mars, min mammas
födelsedag. Jag var själv helt inställd på att föda den 12:e mars. Men den 12:e
kom och gick, likaså det 21:a. När jag på tisdagen den 23:e gick och lämna Tilda
på dagis var jag så otroligt trött på det. Så trött på min stora tunga mage och
så trött på allas frågor och kommentarer och tips på hur jag skulle få ut
lillebror.
***
Dagarna gick och det hände ingenting. Lite
sammadragningar på eftermiddagarna och kvällarna men inget som kunde knuffa ut
lillebror i stora världen. När fredagen kom var jag helt slut. Jag sov dåligt på
nätterna och var som e zoombie på dagarna. Jag kände mig som en riktigt dålig
mamma mot Tilda, låg mest på soffan och var just bara trött. När mamma på
fredagen erbjöd att Tilda kunde sova där var jag inte sen att tacka ja. Skojjade
med Andy och sa att nu hade det ju varit perfekt om det startade, nu hade vi ju
barnvakten fixad.
Mycke riktigt...
***
Vi spenderade kvällen i sängen med att titta på
film och bara slappa. När jag vid 21-tiden gick på toaletten för hundrade gången
kom det lite blodblandat slem. Pulsen gick upp till max och ett litet hopp
tändes såklart inom mig. Hela graviditeten hade jag gått och oroat mig för blod
i trosorna eller blod när jag gick på toaletten, men nu, nu var lite blod mer än
välkommet. Gick och berättade för Andy om läget, smsade Malin och strax där
efter "möttes" vi upp på MSN. Vi satt där ett par timmar och under denna tiden
hann jag få mer och mer sammandragningar. Strax innan midnatt bestämde vi oss
för att försöka vila lite. Jag satt kvar vid datorn och surfade runt lite. Att
sova nu var uteslutet. Jag försökte klocka sammandragningarna med värktimern på
datorn.
***
Vid halv två har sammandragningarna tilltagit
aningen i styrka och kommer med ca 7-8 minuters mellanrum. Jag ringer in till
förlossningen för att rådfråga där. Dom tycker jag skall komma in på en
kontroll. Eftersom jag blöder lite och har haft regelbundna sammandragningar de
senaste timmarna. Jag tvekar lite, tror inte att förlossningen kommit igång på
riktigt ännu. Men vi väljer till slut att komma in på en kontroll. Jag ringer
till Malin strax innan två. 02:20 hämtar vi upp henne. Vi kör genom ett
folktomt Staffanstorp. Ser inte en kotte. Vi möter inte många bilar på väg in
till Lund.
Rummet vi blir tilldelade när vi kommer in på
förlossningen är samma rum som Malin födde sin dotter i för 3½ år sen. Visst
hade det varit skoj att föda i just det rummet. Men jag tror fortfarande inte
att värkarna är tillräckliga för att jag skall få stanna kvar. Och mycke riktigt
efter att varit uppkopplad till CTG en stund och fått gjort en undersökning
kommer domen. Öppen 1½ cm, mjuk men ej helt utplånad, regelbundna förvärkar, men
det är just FÖRvärkar. Förlossningen är inte riktigt igång ännu. Blir hemskickad
med tips om panodil och ett varmt bad. Visst är jag väldigt besviken när vi går
där ifrån. Men jag hade detta på känn, nu känns det bara skönt att veta
statusen. Det är på gång, men det kan ta några dygn till. Barnmorskans gissning
är dock att vi är tillbaka innan hon går av sitt nattpass vid 7 på
morronen..

Ligger uppkopplad till CTG-apparaten. Skrattar
och är på väldigt gott humör. Kanske lite väl gott humör...Och visst var det ju
inte "på riktigt" ännu...
***
Vi beger oss hem igen. Kör Malin hem till sitt
och vi åker hem till vårt. Vi är hemma strax efter 4 på morronen. Andy försöker
sova någon timme. Jag ligger i sängen och tittar på film, får pust mig igenom
några timmar till. Efter en del vankande av och an i lägenheten, två varma bad
och några panodil får jag äntligen sova någon timme. Äntligen har jag inte ont
längre, så skönt, men vilken besvikelse.
***
Jag äter lite och får nya krafter. Nu känns
förlossningen verkligen avlägsen. Lördagen går. Jag får några onda förvärkar då
och då, men inget ordentligt.Vi bestämmer att Tilda ska bo hos farmor kommande
natt. Vi hoppas såklart att det skall dra igång på riktigt snart. och om det
inte skulle göra det inom det närmast behöver vi få sova.
***
Natten mellan lördagen och söndagen är lugn.
Har max tio onda förvärkar på hela natten. Söndagen lunkar också på. Det händer
inte ett skvatt framåt eftermiddagen är det heltlugnt och vi bestämmer oss för
att Andy ska hämta hem Tilda. Jag saknar ju min lilla tös.
***
Tilda kommer hem och det blir fullt ös igen.
Jag glömmer nästan bort fredagens besök på förlossningen. Det fortsätter att
komma lite blodblandat slem då och då, men det är också den enda som tyder på
att det faktiskt är bebis på gång.
Andy har innebandymatch vid nio på kvällen och
eftersom läget varit lugnt hela dagen bestämmer vi att han kan åka och spela.
Han lovar att ha telefonen på bänken och att någon skall vakta den hela tiden.
Matchen spelas fem minuter hemifrån så det känns lugnt. Strax innan Andy skall
åka börjar mina sammandragningar komma smygandes igen. Detta vågar jag dock inte
berätta för honom. Jag känner min man väl, då hade han aldrig åkt iväg. Och
dessutom är jag ju såklart rädd att det skall vara falsktalarm igen...
***
Andy åker iväg och Tilda och jag går och lägger
oss i vår stora säng. Lilltjejen somnar och jag slötittar på en film en stund.
Jag känner små sammandragningar komma då och då. Men inget jag vill ringa hem
maken för. När Andy kommer hem finner han två tjejer sovandes i vår stora säng.
Han bär in Tilda i sin säng och lägger sig själv på en madrass på golvet inne
hos henne. Jag behöver få sova ostört och Tilda sover väldigt oroligt så det
blir bäst såhär.
Jag sover tungt och gott. Jag brukar vakna en
gång varannan timme för att gå på toaletten, men inte i natt. Jag vaknar först
strax innan två på natten. Vaknar av en skarp smärta som får mig att stöna till.
Magen blir stenhård och jag förstår direkt vad det handlar om. Detta känns
annorlunda jämfört med alla sammandragningar under graviditeten, annorlunda
jämfört med förvärkarna i fredags och lördags. Det är på riktigt. Jag vet det
direkt. Nu har förlossningen startat. Jag ligger kvar och låter ytteliggare två
värkar skölja över min kropp. Dom gör ont, riktigt ont, det är ett enormt tryck
och jag måste andas mig igenom dom. Värkarna kommer redan med ca 5-6 minuters
mellanrum.
***
Vi bestämmer oss nästan direkt för att ringa
till svärmor som får komma och passa Tilda (igen). Fast jag knappt vågar hoppas
så vet jag inom mig att detta är på riktigt. Vår lilla pojke har bestämt sig för
att komma nu. Det är den 28:e mars och jag har gått över tiden en hel vecka. Han
är mer än varmt välkommen.
***
Jag ringer till förlossningen, dom hälsar oss
välkomna in direkt. Jag har ju haft värkar till och från sen i fredags så dom
misstänker att det kommer gå hyfsat fort. Jag kan bara hålla tummarna och
hoppas! Jag har ju trotts allt en ganska snabb förlossning bakom mig.
Andy ringer till Malin också. Till skillnad
från i fredags vill jag inte prata med någon, inte göra något, bara fokusera på
vad som händer i min kropp. Malin är här på 14 minuter!!!!! Välsminkad och snygg
som vanligt. Jag, Malin och svärmor sitter i köket och pratar någon minut medans
Andy går och hämtar bilen och packar det sista i väskan. Jag känner mig väldigt
obekväm där just då och vill bara komma iväg. Vill vara ensam med Andy och
Malin. Så som vi så länge planerat att det skulle vara.
***
Svärmor stannar kvar hemma hos en sovandes och
ovetandes Tilda. Och vi beger oss än en gång in till förlossningen i Lund. Denna
gången hoppas jag av hela mitt hjärta att vi får stanna kvar. Att det inte är
dags att åka hem förrän vår familj utökats med ytterligare en medlem.
***
Det känns så annorlunda i bilen denna gången.
Jag är inte alls lika pratglad. Det känns obehagligt att sitta ner. Trycket
neråt är enormt och det känns nästan som om jag sitter på något. Jag vill helst
bara ligga på sidan eller få stå upp.
***
Klockan 03:00 anländer vi till förlossningen
och vi blir direkt invisade till ett rum. Återigen kopplas jag upp till ctg:n.
Denna gången registrerar den långa, regelbundna och fina värktoppar. Värkarna
kommer nu med 3-4 minuter mellanrum och jag får ta andningen till hjälp.
Andningen som jag övat så mycket på. Den hjälper mig superbra och jag har något
annat än smärtan att tänka på.
***
Strax efter 03:30 blir jag undersökt.
Barnmorskan säger inget på en god stund och jag hinner tänka tanken att det
fortfarande inte hänt något och att vi återigen kommer att få bege oss hem utan
någon bebis. Men icke, jag är öppen 4 cm, tappen är helt utplånad och
förlossningen är igång.
***
Tänk att man kan bli så glad över att få veta
att man har några fruktasvärt smärtsamma och jobbiga timmar framför sig?!
***
Jag blir bortkopplad från ctg:n och får komma
upp på benen igen. Underbar känsla. Under min förlossningen med Tilda låg jag
pall i sängen hela tiden. Detta tyckte jag var jättejobbigt och det vill jag
absolut inte gör om. Jag vill stå upp och gärna röra lite på mig så länge jag
bara orkar. Jag känner mig så trygg med Andy och Malin vid min sida, med
andningen som jag har stor hjälp av och ja, egentligen med hela situationen. Jag
som oroat mig så otroligt mycke inför förlossningen hela graviditeten njuter
faktiskt av stunden.
***
Jag blir erbjuden att ta ett bad och tackar ja
till detta. I samma sekund som barnmorskan lämnar rummet för att gå och tappa
upp ett bad ångrar jag mig. Jag vill inte lämna min trygghet inne på rummet. Jag
har det bra här och vill stanna här. Strax kommer bm tillbaka och säger att
badet tyvärr var upptaget. Kunde inte bli bättre. Med sig har hon en varm
vetekudde som enligt mig gör mer skada än nytta. Obehagligt varmt och inte alls
skönt. Nä, jag kämpar hellre på med min andning ett tag till.
***
Vid 04:30 får jag bekanta mig med lustgasen.
Jag hittar ganska snabbt en bra teknik och vi blir väldigt goda vänner jag och
den där illaluktande masken. För visst luktar den blöt och äcklig hund. Men den
får mig att slappna av, det tar bort den värsta toppen av smärtan och gör smärta
så mycke roligare.
***
Efter ett tags användning brister jag ut i en
skrattattack som kommer från ingenstans. Malin och Andy kan inte hålla sig utan
brister också ut i skratt. När vi skrattat färdigt vet ingen av oss vad vi
skrattade åt. Stämningen är helt underbar och jag njuter faktiskt av att få vara
i centrum. Det är verkligen JAG som föder barn tillsammans med Andy och Malin
som peppar mig, ger mig kraft när jag behöver och talar om för mig vilken kämpe
jag är.

Malin hjälper till att hålla koll på andningen
och säger till när värkarna är på väg att ebba ut. Det är så skönt för mig att
ha henne där. Malin har själv fött två barn och vet precis hur tufft det är. Hon
är min klippa rakt igenom hela förlossningen. Om vi mot förmodan någon gång i
framtiden skulle få ett barn till så föder jag inte om inte Malin är med
;)
***
Utöver lustgasen får jag även akupunkturnålar
satta i huvudet. Dessa skall hjälpa mig att slappna av och göra mig lite dåsig.
Jag känner ingen direkt skillnad. Men vi låter dem sitta kvar ett tag till. Jag
står fortfarande upp och kämpar med värkarna som nu är långa och kraftfulla. Jag
börjar bli trött i kroppen. Strax innan halv sex sätter jag mig på en bakåtväns
stol och hänger över sängkanten. Jag slappnar av så gott jag kan mellan
värkarna.
***
När klockan närmar sig 06:00 är det riktigt tufft. Jag vill ha min EDA. Detta har
jag funderat på väldigt mycke under hela graviditeten. Hellre mycke
smärtlindring och behålla kontrollen än att vara dåligt smärtlindrad och bara
ligga och skrika okontrollerat som det blev med Tilda. Barnmorskan undersöker
mig och jag har bara öppnat mig en enda cm sen sist jag blev undersökt vid
03:30. En enda cm på nästan 3 timmar. Det känns riktigt drygt.
***
Barnmorskan ber om min tillåtelse att ta hål på hinnorna som hon känner bukta. Detta för att
får extra fart på det hela. Självklart får hon göra det. Nu vill jag få ett slut
på detta. Nu vill jag få upp min lilla prins på bröst. NU vill jag verkligen att
förlossningen skall gå framåt. Sagt och gjort, hon tar hål på hinnorna och ut
forsar mängder med fostervatten. Jag har under hela graviditeten legat precis på
gränsen till att ha för mycket fostervatten och det märks. ALLT blir blött,
sängen, mina kläder och det rinner ner på golvet.
***
Det bäddas rent i sängen, jag får nya kläder
och barnmorskan kallar på narkosläkaren som skall komma och lägga EDA:n. Det tar
bara några minuter så är han på plats. Ger god information och instruktioner på
hur jag skall sitta och vad jag skall tänka på. Bedövningen är där på bara några
minuter och jag börjar så smått bli mig själv igen. Underbart!
Jag äter lite godis, fyller på energinivån,
dricker lite vatten och blundar några minuter. Jag känner hur jag sakta men
säkert fylls med ny energi för att orka den sista och riktigt tuffa biten. Och
inte kunde vi väl ana att det var så otroligt nära.
***
07:45 reser jag mig upp för att gå på toaletten. Så fort jag reser mig så känns allt
annorlunda. Det trycker mer än någonsin och jag känner ett lätt behov av att få
krysta. Påtalar detta för undersköterksan som är inne på rummet. Hon förklarar
för mig att jag känner mer tryck nu eftersom smärtan är borta och då blir
trycket mer koncentrerat. Jag besvarar informationen med att jag tror att
bebisen vill komma ut. Hon tror fortfarande inte på mig utan manar mig att gå in
på toaletten. Här brister tyvärr lite av mitt förtroende för henne.
***
(Eller nä, det gjorde det egentligen redan vid
06:45 när hon kommer in på rummet och presenterar sig med frasen "Hej, här
kommer den som är tröttast i rummet" Eh nä, jag har haft värkar till och från
sen i fredags och nu kämpat tappert i fem timmar medans du legat hemma och
sovit, så nä du söta lilla undersköterska jag ÄR tröttare än vad du är)
***
Jag lunkar in på toaletten fast besluten om jag
egentligen behöver krysta lite smått. Men vill undersköterskan att jag skall
kissa så får jag väl snällt försöka göra det. Det GÅR inte att kissa. Och inte
vågar jag trycka på och verkligen göra ett tappert försök heller. Jag lunkar
istället ut från toaletten och ställer mig och hänger över skötbordet där vår
lilla bebis snart skall ligga.
***
Påtalar om och om igen för undersköterskan att jag verkligen behöver krysta. Jag kan
inte låta bli att trycka på aningens där jag står och försöker andas bort det
jag tycker är krystvärkar. Andy hjälper mig bort till sängen och jag vill inget
hellre än att få tillbaka min älskade lustgas.
***
Detta är den enda gången under hela
förlossningen som jag känner att jag lite smått börjar få panik. Jag har ont,
jag behöver krysta, jag vill ha lustgas och framför allt vill jag att
undersköterskan skall kalla på barnmorskan så hon kan komma och undersöka mig.
***
Jag upprepar om och om igen jag måste krysta,
jag måste krysta, jag MÅSTE krysta. Till slut får jag fram ett jämrande "det
kommer nu" och då äntligen blir det fart på undersköterskan. Hon tittar lite
snabbt till mig i de nedre regionerna och säger "oj, du har nog rätt, här buktar
det" ja, jo tack för den!
***
Barnmorskan är snabbt på plats. Malin ber henne snällt om att jag skall få tillbaka min
lustgas och visst får jag det. Jag hade verkligen en helt underbar barnmorska
som lyssnade på MIG hur JAG ville ha min förlossningen men som även gav min bra
instruktioner och peppade mig.
***
Jag blir undersökt och visst är lillebror
äntligen på väg. Detta är ju det vi har väntat på så otroligt länge. Äntligen är
det dags för den där sista allra jobbigaste, men allra bästa biten. 07:57
påbörjar jag äntligen krystningsarbetet. Fast jag har redan smygkrystat i några
minuter.
***
Jag ligger på sidan. Andy finns hela tiden vid
min sida, stryker mig över håret och berättar för mig hur duktig jag är. Det är
så skönt att få höra. Malin står bakom mig och hjälper mig att andas och håller
koll på lustgasen så att det inte blir för mycke. Andas tre andetag, släppa
masken och krysta för kung och fosterland.
***
När 1/3 av huvudet står precis i öppningen och det spänner och gör så förbannat ont,
då är jag beredd på att packa väskan och åka hem. Jag har ångrat mig, jag vill
inte ha någon bebis, jag vill inte föda. Jag skiter fullständigt i hur peppande
Andy och Malin är och hur underbar lustgasen är, jag vill inte mer! Men vem
fasiken vill det när det känns som att man skall spricka framifrån och
bak?!
***
Krystskedet går så långsamt, det tar tid. Bebisens hjärtljud är jättefina och barnmorskan
låter det hela ta den tid det behöver. Jag frågar gång på gång vad klockan är
och hur lång tid eller hur många krystvärkar hon tror det är kvar.
Undersköterskan börjar ta fram filtar och handdukar och höjer värmen i rummet.
Då förstår jag att det äntligen är nära. Och på något märkligt sätt så kommer
orken tillbaka.
När Tilda föddes sprack jag en hel del och blev även klippt. Barnmorskan funderar på
att lägga ett klipp nu också för att underlätta för mig och bebisen. Men vill
vänta då hon bestämt tror att jag klarar detta på egen hand.
***
Och jag klarar det! Andy håller mig i handen,
Malin stöttar mitt ena ben och jag tar i för allt jag är värd. Vi kämpar alla
tillsammans. Stämningen i rummet går nästan att ta på, den är så laddad, så
magisk, så spänd men så glädjefull.
***
08:34 stannar vår värld upp. Vår älskade lillebror kommer till världen. All smärta upphör och jag får upp en blå, hal underbar lite klump på mitt bröst!

Jag gråter nästan hysteriskt, är så otroligt lättad att det äntligen är över, är så
stolt över att jag klarat detta, är så lycklig att lillebror äntligen är här och
mår bra!
***
Den 28:e mars 08:34 kom vår älskade NOAH till världen!!!

GRATTIS!!!

*

Världens finaste

*

NOAH

*

på

*

1-års dagen!!!!

*****************************

Dagen började med sång och pket på sängen. Noah skrattade och tittade på oss som om vi inte var riktigt vettiga där vi sjöng för full hals och hurrade. Jag tror bstämt att Tilda uppskattade hela spektaklet mer än födelsedagsgrisen själv.

***

Noah fick en damsugare som han sysselsatt sig med hela morgonen. Andy och jag fick jobba på i samma anda och storstädade och fixade och nu är allt klart!

***

Resten av dagen skall vi ägna åt riktigt familjemys. Vi har tagit Tillda ledigt från sörskolan och jag är ledig från skolan. Solen lyser och jag skall snart packa vår pick-nick-korg. Idah blir det lek och mys på stranden i Lomma!